På cykelbanan. (Dag 27)

MEN SÄG VAD DET ÄR DU INTE VILL PRATA OM DÅ!?

Kl: 01.33 – Hon vill INTE prata om det.

Kl: 01.34 – Märklig stämning infinner sig i ett vad jag trott varit ett tyst sovrum. Redaktionen har noll koll över situationen.

Kl: 01.35 – Hon repeterar att hon INTE vill prata om det och lägger även till en brasklapp om att ”det finns ändå inget att prata om.”

Kl: 01.36 – Redaktionen har nu ännu mindre koll på situationen men frågar försiktigt om vi ”ändå inte ska prata om det…?” (Kan ha varit fel agerat av redaktionen).

Kl: 01.37 – ”Punishment by silence” råder i blondt läger.

Kl: 01.55 – Ett nytt sprintrekord på 30 meter sätts. Blondin, täcke, kudde, katt, mobil och ett paket Lucky Strike + tändare finns nu i en sluten enhet ute på balkongen. (Tidigare rekord slogs här med 2 sekunder och 33 hundradelar).

Kl: 01.56 – Redaktionen blev lite rädd av den sprint som gjordes och ligger kvar i sängen storögt.

Kl: 01.57 – Hon vill INTE prata om det. Kanske för att hon är upptagen av att skramlar med saker som låter mycket i köket. (Hade redaktionen inte vetat bättre skulle jag säga att detta oljud görs med en viss typ av medvetenhet).

Kl: 02.28 – Redaktionen undrar fortfarande vad som hände innan kl: 01.33.

Kl: 02.44 – Hon vill INTE (!) prata om det.

Kl: 02.45 – Redaktionen blir ytterligare upplyst över att ”det fortfarande INTE finns NÅGOT ALLS att prata om!”. (Redaktionen tycker sig kunna ana en tydlig skillnad på nyansen i tonläget här mot det normala).

Kl: 02.48 – Redaktionen tar upp mobilen och fortsätter att tömma mail och svara på missade sms. Precis som jag gjorde när allt var lugnt och skönt mellan 22.30-01.30.

K:l 07.34 – Redaktionen vaknar och inser att både sängen (och mail-inboxen) är tom/tömd.

Annonser

På cykelbanan. (Dag 26)

Jag rear ut min lojalitet, nu ska lagret rensas.

Så efter att ha läst en ganska intressant artikel om fotbollen i Frankrike i allmänhet och supporterskap synnerhet, så ska jag fatta pennan och plita ner några rader och snacka om MIN syn på idrott.

Och med idrott menar jag inte häcklöpning eller trapets.

Nu snackar vi idrott. Rättare sagt; FOTBOLL!

Fotbollen har alltid haft en central del i mitt liv. Både på och utanför plan. Jag älskar gemenskap och jag älskar att vinna. Så här finns det (iaf på pappret) utrymme för en kreativ våldsam sportnörd att hitta lösningar. Och det kan man säga att jag gjorde..

Idag har jag en betydligt bättre syn på det hela än när jag först blev introducerad för livet på läktaren för 15 år sen.

Idag kan jag stolt säga att jag har en betydligt bättre syn på det hela.

Jag har fått anpassa mig efter både ålder, mina egna mål och ambitioner.

Så min resa är från planen, till en flitig läktarräv, till att idag följa det slaviskt via en mobil.. (förr kalles detta för en ”text-TV supporter”). #utvecklingengårframåtävenhär

Men bara när MITT lag spelat. Notera!

Jag vet hur det är att följa ett lag.

Det jag inte kan förstå är att varför följer vi inte bara hela ligan i sin helhet istället..? Varför nöja sig med EN färg, ETT lag eller någon ENSTAKA SPELARE, som ändå kommer att lämna för en bättre liga och fetare lönekuvert.

Så att vara supporter till ett lag är ett heltidsjobb rent känslomässigt, och tidsmässigt. Och som anställd under dessa slaveriliknande avtal är lönen minst sagt i underkant.

Man pluggar statistik, argumenterar kors och tvärs med både folk som håller på samma lag som en själv och självklart även rivaliserande.

Det är ju egentligen bara ett evigt argumenterade, vem ska starta, varför, vem är bäst genomtiderna, fulaste mustaschen i laget, sparka tränaren eller inte…

Och oavsett vad man säger så går meningarna ALLTID ISÄR. Alla har rätt och alla har fel.

Förutom jag, för jag har alltid rätt.

Jag är inte bara rätt, jag har även en högst tveksam lösning på detta.

För om vi istället väljer att fokusera på ligorna i sin helhet så slipper man ju bli förbannad. Man har alltid lag som vinner, man uppskattar en bra fight, för att det var just det som det var; EN BRA FIGHT!

Men nädå, jag tillsammans med en massa andra mindre begåvade killar valde ETT lag. MITT lag.

S-Å   J-Ä-K-L-A   S-M-A-R-T .

Har jag tur så vinner VI och jag otur så förlorar DOM.

Ser ni skillnaden? VI = när det går bra. DOM = när det gick mindre bra.

Med supporterglasögonen på så spelar ju allt in. Allt är av yttersta betydelse.

Allt från tabellägen, skador, arenor, nyförvärv, etc..

En bra fight mellan två mediokra lag överskuggas rätt fort när man inser att det får en direkt negativ påverkan för ens egna lag inför kommande match och vips så var även denna dagen skit.

Och då har ”mitt” lag inte ens tagit på sig skorna och gått ut på plan ännu.

Hur glad blir man när man helt plötsligt halkade ner 2 placeringar och ligger på en kvalplats som helt plötsligt är lika med tortyr.

”- ja, men det var ju en bra match…”

Förklara för mig var glädjen finns i att två lag möts och att resultatet blir att  MITT LAG förlorade mest på resultatet!!? MITT LAG!!!!!!

Well.. ni hör ju själva. högst osunt beteende. Vi kan lägga på en psykologtimme i veckan bara pga detta inlägget.

Så mao, AVGÅ supporterskap. NI bara skadar mig.

Nej, jag menar självklart inte att man ska sluta vara lojal, det är något fint i livet.

Och här visar det ju verkligen vad man är för kaliber när det kommer till lojalitet och dedikation.

Det är ju skitenkelt att vara ”die hard” Barca, Real Madrid eller Bayern München. Det är ju bara att slå på svenska skogs-TV se dom vinna varje match, slippa bli arg, skaffa sig en messi-musmatta och hävda att man ”alltid älskat Barcelona”

Men prova gärna hur det är att göra ett känslomässigt djupdyk i Port Vale FC, eller sitta framför en hackig stream och slita sitt hår för att US Sassuolo Calcio inte lyckades få med sig 0-0 borta mot US Città di Palermo i den Italenska ligan.

Här snackar vi om att agera slagpåsar, varje helg. Konstant terror.

Så lojalitet, det är mumma det, men frågan är; när går det från något beundransvärt vackert till ohälsosamt?

It’s a fine line…

Man kan snacka om gemenskap hit och dit men för mig har det ju utan tvekan bidragit till mer motsättningar än samhörighet och gemenskap.

När folk frågar min flickvän vilket lag jag håller på så svarar hon, kolla samtliga ligor och det laget som ligger sist. Det laget följer han garanterat..

Det är sant. Men vad vet hon om sport. eller rättare sagt, FOTBOLL.

Jag är ingen medgångssupporter, men jag klarar snart inte mer av denna känslomässiga berg-och-dalbana.

Innebär det att jag inte är lojal nu, sviker jag mina värderingar?

För helt plötsligt har jag gett upp det som är grundbulten i alla förhållande, lojalitet och stöttning, i med och motvind.

Nu ska jag gå och maila kansliet till laget i mitt hjärta, jag har en del frågor som jag behöver ha svar på innan jag förnyar mitt medlemskap.

Precis som att jag inte kommer att förnya det ändå.

Precis som att det inte redan är gjort.

Precis som att det inte gjordes samma dag som det släpptes på nätet.

För man sviker inte det som tagit en plats i hjärtat. Jag älskar mitt lag. Varje dag. Varje match. Oftast när det minst förtjänar det. Då älskar jag det som mest. Alltid. Oavsett.

wpid-img_20150718_155247.jpg

På Cykelbanan. (Dag 25)

God Måndag Stockholm!

  • 05.00. Vaknar jag av att svullnaden var tillbaka. Med besked.
  • 07.00. Aprövsansiktet sitter där det ska. Ålrajt för att jag inte var guds gåva till kvinnorna tidigare, men detta är ju löjligt.
  • 08.00. Vi ringer vårdcentralen. ber om att få bli uppringd.
  • 08.50. Vårdcentralen ringer och förklara att doktorn är sjuk och först tillbaka på onsdag/torsdag.
  • 08.55. P** M*****z upplever ett temporärt nederlag.
  • 08.59. Mobiltelefonen får ytterligare en gång visa prov på sin tålighet. Det fick även nattduksbordet som den låg på.
  • 09.00. Business as usual..

Alltså hur är det möjligt.. ”Doktorn är sjuk!”

 ”- Jaha!? Nä men vad då? En doktor kan väl ändå inte vara sjuk? Vem vänder han sig till då?” – Frågade jag.

Kvinnan i telefonen svarade iskallt med att upprepa samma mening en gång till; ”jaa du, doktorn är ju då dessvärre sjuk och tillbaka på onsdag/torsdag.”

Är det bara jag som ser den högst ironiska i detta?

Det är ju hans grej, hans utbildning, hela hans verksamhet bygger ju på att vara den som tar hand om sjuka, och tar f.ö bra betalt för det.

Nu börjar jag starkt tvivla på hans kompetens.

Om killen inte ens kan ta vara på sig själv, hur ska han då kunna göra mirakel på Herr Aprövsansikte?

”- Doktorn är sjuk, tillbaka onsdag/torsdag”, ja ni hör ju själva hur det låter. Stackare. Prova ring vårdcentralen…

Det är lite som frågan jag ställer mig varje vinter; Hur tar sig killen som kör snöplog till jobbet på morgonen?

Kan man kräva en ”konstant liggande second opinion” på samtliga utlåtande och mediciner killen har skrivit ut?

Om svullnaden inte är borta imorgon så ringer jag killen som kör snöplogen istället. Han verkar bättre på att lösa problem än vad min Dr. Handsome är.

På cykelbanan. (Dag 24.5)

TOUCHDOWN NORRKÖPING. (Del 2)

Läste även här att deras slogan är: ”Upplev Norrköping.”

Jo tack, Jag tror jag upplever den just nu. Surrealistiskt, magiskt, WOW!

Okej jag tonar ner men överdrivna sarkasmen lite, men det känns som att allt ansvar kan inte ligga på besökaren här. Ni måste nog presentera något att uppleva också.

Inte bara Kolmården.

Men OK! Fine! Jag erkänner er rätt som kommun.

Jag vill även gratulerar IFK Norrköping  för den fantastiska säsong, (storsint av mig), som med största sannolikhet kommer att bära hem Lennart Johanssons pokal detta året. (”Då blire wajj-wajj”)

Så sitter just nu sitter jag här i typ 45 minus och fryser som en tjack-pundare.
Denna plötsliga rysskyla har snart skördat sitt första offer.

Jag kommer att frysa fast här. Ska jag dö här? På ett slitet hotell mitt på torget i centrala Norrköping. Så ovärdigt..

Det är nära.

Till min tjej V.
Förlåt mig för alla stunder vi har bråkat och för att jag aldrig lyckades lära mig att ställa tandkrämen rätt. (Den ska stå ovanpå badrumsspegeln, på övre hyllan bredvid skålen med topsen i). Men det fick du aldrig se mig komma ihåg.

Behöver jag nämna att jag är fortfarande är inomhus?

Man skulle kunna välja att kalla detta besöket som en ”affärsresa”. Men man skulle också kunna säga att det är ett ”självvalt-inaktivt-påtvingat-val” av mig själv. (Hur får man ihop den meningen!?)

Nu när jag tänker efter så är de faktiskt andra gången jag är här.

Första gången var betydligt mindre trevlig.

Den spenderades i en etta på 5-6 kvm med lås på utsidan av dörren och en missad fotbollsmatch. Låt oss slippa det denna gången.

”Upplev Norrköping”.

wpid-img_20151011_102555.jpg

På Cykelbanan. (Dag 24)

TOUCHDOWN NORRKÖPING.

Idag har vederbörande alltså vaknat upp i Norrköping, lite otippat och inget jag skryter med.

Igår var jag Linköping ”Där idéer blir verklighet” (stadens slogan).

I ca en timme, kanske en och en halv, max! Det räckte gott och väl kan jag säga.

Okey att jag har en grov dialekt (skånsk), men jag har ändå brutalt svårt för dessa skogsdialekter, jag klarar bara inte av det. (Avd: kastar sten i växthus).

Vad är grejen med att dom måste upprepa allt?

”eeh.. så du är från Skåne, är du?

”jaha, så du åker idag redan, jag åker till Stockholm imorgon, gör jag!

Otroligt enerverande.

Men om jag måste välja en av alla dessa skogsbyar, typ; Norrköping, Linköping, Åtvidaberg, Mjölby, Jönköping, etc. Så skulle jag nog påstå att ”Norpan” är bäst.

Ja ni hörde. Jag sa alltså precis ”Norpan” istälket för Norrköping. Och nu skäms jag.

Som att man vore någon sorts globetrotter och stammis här. Då kan en informera världen om att en var tvingad att ta GPS-en hela vägen fram till porten på hotellet. Hotellets gata hade 4 nummer..

Sen fick en panik mitt i natten för att en kom på att en hade glömt bort att låsa bilen. Då tog en sin GPS i mobilen för att hitta bilen.

Bilen var låst.

På cykelbanan. (Dag 23)

God morgon Bromma!

Både goda och dåliga nyheter.

Dåliga nyheter.

Dagarna som solomaskinist är nu förbi. Jag får tacka för denna underbara tid.

Nu är det alltså dags att vända på Air Max 90-sulan 180 grader och gå tillbaka in i det kyligare mörker man kom från.

Och om du som jag, gillar att självplåga dig lite extra vid behov. Då kan du även stanna upp och lyssna på det ”klick-klack” som kommer. Det är låset i dörren till paradiset, när det sakta går igen bakom dig.

Mitt klick-klack kom kl: 13.33  7/10-2015

Inget mera; en av var strumpa, kalsonger med massiva hål i, eller kunna traska fritt ut från toaletten utan att ens behöva reflektera över odören man slipat fram.

Nä nu gäller det att göra spegeln fri från den krater-liknande nuna som stått och blängt tillbaka på en i en veckas tid. Ska ärligt talat bli lite skönt att slippa se honom.

Så varför säga sayonara till ett sånt här prima liv?

Jo. För igår landade regeringskansliet på svenska mark, min flickvän, tillbaka från sin dyksemester i Egyptien.

Välkommen hem älskling! ”Som jag har längtat..”

Min flickvän är bäst, jag älskar henne, detta gör jag verkligen.

Men som kille, ”man”, (just let it slip), ”alpha hane (Okey, nu gick jag för långt) så finns det faktiskt en viss bekvämlighet i att vara oren. Jag kan inte vara helt ensam om att tycka detta. omöjligt!

Och varför ska man inte kunna använda ett par kalsonger i 2 dagar? 4 dagar? 8 dagar? Det är ju inte direkt så att hålet i dom bidrar till något negativt när det växer och blir större.

För i min värld är ju ett hål bara ett hål. Alltså ingenting. Tomhet. ”Någonting” går upp i rök och lämnar ett tomrum efter sig (i det här fallet är det tyg som försvinner och lämnar ett ”hål” efter sig), DET är ett hål.

Så tekniskt sätt så har vi ett scenario där ”ingenting” växer och blir större. Det helt enkelt slukar i sig allt det onda, smutsiga och lämnar ett fräscht tomrum efter sig.

HUR kan något som är både miljövänligt, bekvämt och ekonomiskt försvarbart vara så fel?

Antar att detta något som psykiatriker kan ha en och annan tanke kring när vi diskuterar veckan som gått kl 10.00…

Men nu har mitt nyschamponerade hår precis torkat, skägget snyggt ansat och kaffet är klart. Dags att väcka katten..

Resan mot ”Årets man 2016” har börjat.

Goda nyheter.

Min flickvän är hemma igen.

På cykelbanan. (Dag 22)

”- ÄÄHHMMEEENFYFFAANNNN!! Alltså vadå!?! Ska HAN bara komma in HIT, lägga sig där framför TV.n, kolla på när börsen sakta faller och inte säga ett knyst!!??!!!”

(Som ni hör så är det fler saker än börsen som föll igår.. JAG!)

Hela rummet är nu i satt i ett riktiga ”Vadfanhändemedhonom!!?!”-moment. Jag hörde ju själv hur grinig jag lät. Detta var då alltså första frasen jag sa till min farsa igår kväll när han och morsan kom över för att käka lite mat.

Det kom väldigt spontant ur mig, det bara gnistrade till. Kul. Nu har jag ju verkligen satt en nivå på denna kvällen tänkte jag..

Fast det var inte jag, det var mitt låga blodsocker som dansade med min ångest som hade fullt upp med att flörta med min uteblivna sömn.

Då kan det låta sådär.

Sorry to say, men jag tror att jag är lite på väg nedåt igen.

Igår låg jag för lågt på intaget igen och drog direkt efter jobbet ut i spåret för att dämpa ångesten från lunchen.

Att jag även glömde bort mina ångestdämpande piller denna morgon, som jag så lydigt lovat Torgny att skölja ner med min GAIS-mugg, bidrog knappast till en förbättring.

Jag borde nog byta ut den. Med tanke på resultaten den senaste tiden så är det väl allt annat än ångestdämpande.. (Det är ju verkligen höjden av ironi)

Tillbaka till scenariot i vardagsrummet.

Min farsa är inte ”to cool för school”, min farsa ÄR skolan.

Men faktum är också den, att gubben nöjde sig inte med att bara VARA SKOLAN utan han är även den GAMLA SKOLAN. (Och i USA har man även valt att direktöversätta detta till ”oldschool”). #varförkanvialdrigavaraförstmednågot

Han är den typen som gärna betalar ,bara han slipper göra. När det kommer till mat så kan han kan inte göra något annat än en macka. Han vet inte ens hur man sitter ner och käkar den.

Han läser text-tv 4 ggr på förmiddagen för att sen tona ner det till bara 2-3 ggr på dagen, för att sen köra en regelrätt ”Full Nelson” på samtliga börssidor mellan 17.00-19.00, då stänger börsen och då ska vi äta. PUNKT:

Han har inga problem med spriten, men tar sig gärna ett glas, eller två, eller 5, eller 6, eller…. ja ni fattar.. en onsdag.

Men inga som helst problem med spriten.

Jag älskar honom. otvivelaktigt, men vi börjar bli lika, FÖR lika.

Pappa, varför visade du inte mig tidigare hur man gör när man tar hjälp, genom att hjälpa dig själv kunde hjälpt mig.

OCH nej, det är inte som jag gråter nu pappa, det är pollen…. det är pollen…..

******************************************************************************